Det kan vara oerhört svårt att upprätthålla sunda relationer med en ACE-ryggsäck. Det som ska vara din trygghet i livet kan te sig svårförståeligt och fientligt. Ett gräl eller en uppseglande konflikt, om än aldrig så liten, kan sätta stora känslor i gungning. Medan din partner redan glömt det så ältar du domedagsscener om att bli lämnad, om att du egentligen inte är älskad, att en i grunden fientlig agenda gömmer sig i förhållandets mörka vrår. Detta kommer till uttryck speciellt om du har tidiga och svåra ACE. Minnena från den tidiga barndomen kanske är totalt blockerade och förträngda men känslorna av skräck och övergivenhet finns kvar.

”The core experiences of psychological trauma are disempowerment and disconnection from others. Recovery, therefore, is based upon the empowerment of the survivor and the creation of new connections.” – Judith Herman

Dessa känslor är svåra att få till uttryck och kanske heller inte förstås av omgivningen/partnern om du lyckas sätta fingret på dem. Ofta kan detta leda till olika flyktreaktioner som t ex arbetsnarkomani, missbruk av substanser och annat, som naturligtvis leder till att hela förhållandesituationen hamnar i gungning. Speciellt tragiskt är det om man lyckats komma så långt i relationen att det finns barn med i bilden som blir drabbade.

Kjell har ett ACE-score runt 6-7. Omedveten om detta under större delen av sitt liv förstod han inte varför hans förhållanden alltid grusades. Han var aldrig elak eller våldsam ens under kraftiga rus. När han fick insikt hade han långtgående planer på att ta sitt liv. Detta är hans berättelse.

”Jag har inga minnen överhuvudtaget före sjuårsåldern. Idag vet jag ju att jag förträngt hela bibban. Jag fick reda på av min mormor när jag var tonåring att farsan hade misshandlat både mig och min mor under de första sju åren av mitt liv. Speciellt när han drack. Det var alltid höga röster, bråk och våld. Min mor som var min enda trygghet hade inte förmåga att uttrycka kärlek och ömhet. Hon hade nog med att överleva själv”

”För mig var det en normal tillvaro. Jag visste ju inget annat. Visst fanns det fina dagar men det mörka hotet låg alltid och lurade i bakgrunden. Som tonåring ville jag bara fly och hittade ganska fort till stimulantians bedövande världar. Alkohol var det enklaste att använda. Sen började jag med andra droger som hasch och amfetamin. Sporadiskt till en början men mellan 20 och 25 tog jag nästan dagligen något. Livet var skit och jag ville egentligen bara… hamna någon annanstans. En annan värld, en annan dimension. Jag var inte medveten om att jag var kroniskt deprimerad, det var ju min grundkänsla så jag hade inget att jämföra med.”

”Children are compelled to use whatever adaptive mechanisms they can to ensure their survival, and these may result in behaviors that baffle and anger adults.” Bruce D. Perry

”Så här i efterhand vet jag också att dessa år med alkohol och droger grundlade ett beroende hos mig, möjligen hade jag också en genetisk disposition, men eftersom jag aldrig hade något problem med att avstå, från drogerna i alla fall, så fattade jag inte det. Jag försökte göra så gott jag kunde för att få ett meningsfullt liv och jag utbildade mig inom IT-sektorn. Även om jag drack ibland – oftast för mycket men jag somnade bara när jag inte klarade mer – så började livet se ganska positivt ut. Jag hade några förhållanden som sprack men de betydde ingenting. Sedan träffade jag kvinnan jag gifte mig med och snart hade vi fått ett barn och köpt en fin, centralt liggande lägenhet och bil. Det var till att börja med den bästa perioden i mitt liv.”

”Sen började den värsta perioden i mitt liv. Jobb upp över öronen för att klara ekonomin som inte klarades ändå, slitningar inom äktenskapet som blev djupa eftersom ingen av oss klarade av att kommunicera. Nå, för att göra en lång historia kort – Med god hjälp av min fru som heller inte förstod bättre så slungades jag ut i förtvivlans marker igen och mitt C-PTSD slog till med full kraft. Men oavsett hur hon och övriga omständigheter behandlade mig så hade jag kunnat svara på ett bättre sätt. Istället flydde jag igen och eftersom jag tidigare grundlagt ett beroende så fick jag en enkelbiljett till helvetet. Självklart så fungerade ingenting när jag använde både det ena och det andra för att döva mina känslor.”

”Skilsmässan var ett faktum. Det hade det varit även om jag inte spårat ur för äktenskapet var inte bra. Men om jag tagit tag i det på ett vuxet sätt istället för att låta min konflikträdsla ta över så hade det kunnat se annorlunda ut idag. Om jag var arg eller besviken kunde jag inte visa det utan tog till stimulantia. Då kunde jag känna mig skyldig istället för arg. Sen blev ju vårt barn drabbat också, hans värld rasade ju. Jag kände mig så otroligt skyldig för att hela mitt misslyckade liv ramlade över på grabben. Vid ett par tillfällen satt jag med en kniv och tänkte göra slut på det hela. Försynen räddade mig. Bägge gångerna blev jag avbruten av omvärlden.”

”Sen skedde miraklet. Jag träffade en terapeut som hade stora kunskaper om både ACE, C-PTSD och beroende. Efter en tids behandling började jag förstå att det kanske inte var fel på mig som person utan att det varit de trauman jag genomlevde som liten som till största del suttit vid rodret till min livsskuta. Nu har jag själv skaffat mig en djupare kunskap och behandlingen har hjälpt mig att kunna leva nästan normalt. Jag kan till och med känna riktig glädje ibland. Självklart har jag slutat med både alkohol och droger. Mitt barn börjar känna sig tryggt med sin pappa igen och det är det finaste av allt. Det enda jag önskar är att jag hade haft de här kunskaperna och insikterna för 20 år sedan”.

”Trauma is a fact of life. It does not, however, have to be a life sentence.” – Pat Ogden