”Jag känner mig klar. Nu längtar jag bara efter nästa äventyr!” – Zig

Men först känner jag att jag måste få berätta min story. Jag hittade ett utdrag ur en skrivelse jag gjort tidigare, kanske till den engelska versionen av siten som jag provade att göra först innan jag insåg att en svensk version är det enda raka.

”My life is like a fuckin’ definition of ACE. Now I can see. Now I understand. But why do I feel so empty? Can’t hide anymore, now that I know. Can’t give up so close to the end. Is it my purpose in this shitty life? To bring it out for all to see? To clarify for those who gave up on me. To help someone to be.

Fell into this trap. Be normal, be something you ain’t. Tried to fit into this mad place, wearing a mask, hidden the tears underneath. Surface was polished but the black hell broke through now and then. Tried family life, ended up a catastrophe
Years passes fast, suddenly you stand there with nothing but memories and regrets. What could have been if only ”if” weren’t there? Got to crash before I can climb. Got to brake before I can heal. Got to find myself in small, small pieces before I can solve and reveal.” – Zig

Uppenbarligen mådde jag inte så bra där. Så det borde vara någonstans mellan sista familjekraschen när jag förlorade min dotter och mitt första möte med min terapeut när jag började hitta livet som jag skrev det. Samtidigt har jag alltid varit väldigt dramatisk i mitt skrivande vare sig det gällt låt-texter eller diverse skrivelser. Speciellt om det varit i nära anslutning till intag av stimulantia. Påverkad eller ”off the rocks”.

Det är inte helt lätt att dokumentera ett trasigt liv, dels på grund av förträngning av minnen från en traumatiserad barndom och – får jag nog säga – ungdomsår, dels frestelsen att utelämna vissa “skämmiga” detaljer vad gäller intag av stimulantia och annat men jag ska försöka skriva så ärligt som mina minnen låter mig göra. För att denna skrivelsen inte ska resultera i en roman så styckar jag upp den i fem- och tioårsperioder och utelämnar sånt som jag inte anser viktigt för sakens skull. Jag delar också upp det hela i fyra delar för att undvika åtta meter scrolling.

Kronologin kan vara okronologisk inuti då minnen dyker upp som jag bara skriver där de kommer. Jag känner också att jag fortfarande måste vara relativt anonym dels för att ”mitt andra liv” – jobbet och kollegorna jag har nu – inte känner till mitt värsta (som jag vet i alla fall), dels för att försöka hålla de som varit och är mig nära relativt utanför.

Jag är också väldigt medveten om och poängterar det faktum att denna berättelse är högst subjektiv och handlar om mitt liv sett ur mina ögon. Jag har antagligen fortfarande mycket att upptäcka och lära som jag inte tidigare förstått och andra människors syn på inträffade händelser kan skilja sig markant från min. Jag vet inte helt vad de gått igenom när våra vägar korsats och de vet inte vad jag gått igenom. Hur vi tänkt, hur vi reagerat eller varför.

Slutligen så lyfter jag då och då fram saker som jag gjorde bra, lyckades eller nästan lyckades med. Det är inte skryt utan är menat att visa den stora kontrasten mellan ett liv som kunde ha varit riktigt fint och ett liv som kunde ha avslutats väldigt tidigt. Hur dessa sidor av livet, en ljus och en kolsvart, brottats med varandra och tagit ut varandras ytterligheter. Ett annat syfte är att väcka igenkännande då många (de flesta?) ACE-livsöden tenderar att följa samma mönster även om detaljerna skiljer sig åt och varierar. Att skriva är också ett sätt för mig att bearbeta och läka. Mycket kommer upp till ytan när man börjar gräva och om jag kan inspirera någon att göra detsamma och börja läka så är ett mål nått.

0-5 år (ACE lägger grunden för C-PTSD)

Det här är den mest traumatiska delen av mitt liv. Det bevisas delvis av att jag inte kommer ihåg ett skvatt och det jag senare fick veta av min mamma när jag i tonåren ställde frågor om barndomen. Tydligen var min pappa sjukligt svartsjuk och han slog mamma även om hon bara hade gått nerför trappen till kiosken som låg i samma hus, för att han misstänkte otrohet. Det ska ha varit mycket våld, skrik och bråk de här första fem åren. Mamma berättade också att han vid ett tillfälle, när jag inte slutade skrika på grund av barnkolik, försökte kväva mig med en kudde. Hur mycket stryk jag fick vet jag inte men det ska ha förekommit ganska flitigt. Vid ett annat tillfälle så sprang min mamma med mig i armarna ut och kastade sig på sin cykel och efter sprang en galen farsa som försökte få tag på oss. Mormor var alltid rädd för att han skulle skada någon av oss ordentligt illa

Jag vet inte om han hade problem med alkohol men jag misstänker att det var så. När jag och min bror någon sällan gång efter skilsmässan besökte honom någon helg så var han alltid ute med kompisarna och festade på kvällarna och det var hans dåvarande fru som tog hand om oss.
Mamma däremot var nästan totalnykterist. Hon kunde ta ett litet, litet snapsglas med gräddlikör på julafton annars var det nada.

Jag har ett enda minne från den här perioden som ter sig tämligen oviktigt och jag vet inte varför jag kommer ihåg just det men det gör jag i alla fall. Vi bodde en period i Trollhättan då pappa tillfälligt hade ett jobb där. Min bror var nyfödd så jag måste ha varit tre år då. Hur som helst så hade mamma en liten teknik där hon vek ihop ett papper och klippte olika snitt och när man vek upp pappret så blev det en duk med fantastiska mönster. Hon hade gjort en sån duk till mig och jag satt uppe vid ett öppet fönster. Jag trixade med duken vid fönstret och tappade ut den naturligtvis. Den svävade ner på gräsmattan utanför och strax därefter kom en vaktmästare med gräsklippare och duken var ett minne blott. Jag kände sån skuld och ångest inför det skedda. Så trivialt och jag vet inte varför jag kommer ihåg det men av nån anledning gjorde det ett starkt avtryck på mig.

Ett annat minne som dyker upp fast det måste ha varit vid sex-sju-årsåldern, är att jag hittade en hemmagjord ris-piska i städskåpet som jag vet att pappa hade använt och att mamma efter skilmässan också hade använt (något hon förnekade senare) för att ge “smisk” med vid olydnad. Vid åsynen av den förhatliga tingesten så tog jag den, bröt den på mitten och slängde ut den från balkongen.

Det var med hjälp av mormor som mamma till slut tog sig ur det destruktiva äktenskapet och mina föräldrar skilde sig äntligen när jag var fem år. Mormor var en viktig figur i min barndom. Även hennes man som jag betraktade som min riktiga morfar fast han inte var det.

5-10 år (Mer ACE och splittring)

Upp till sju års ålder är det fortfarande ganska dimmigt minnesmässigt. Sen började skolan och minnena blir fler. Men intressant är att jag före femårsåldern började utveckla tics som efterhand blev väldigt kraftfulla. Detta föranledde så småningom kontakt med barnpsykiatrin som på den tiden var skrattretande undermålig.

Jag menar den är inte bra idag, och på 60-talet var psykiatrin en ren gissningslek med ofta förödande konsekvenser (Vi har dock spjutspetsforskning och mycket skickliga människor som bidrar stort till psykologin och psykiatrin i Sverige. Dessvärre dröjer det länge innan ny kunskap och nya behandlingsmetoder hamnar hos den breda massan behandlare, om det ens gör det. Sen finns det alltid guldklimpar som jobbar här och var i samhället men det verkar tyvärr vara vanligare med kattguld).

En läkare (jag vet inte om det var en “vanlig” läkare eller en psykiatriker) rådde djupsinnigt mamma till att placera mig framför en spegel så att jag skulle se hur dum jag såg ut när jag “ticade”. Då mina tics eskalerade så att hela kroppen i stort sett var inblandad så började resorna till barn och ungdomspsyk i Örebro.

Bilderna på mig till vänster (eller ovan på vissa mobiler) togs på BUP när jag var sju år gammal. De känns väldigt förödmjukande men jag vet inte vad jag tänkte eller kände då. Jag får ibland tårar i ögonen idag när jag ser bilderna och tänker på vad den grabben fick gå igenom. Idag är jag vuxen och det är inte synd om mig längre, men någonstans inom mig lever grabben kvar.

Nästa genidrag från dåtidens psykiatriska vård var att sätta mig som sjuåring på Valium bland annat. Självklart hjälpte det ju inte men jag när en stilla undran om det kan ha öppnat en port som gjorde det lättare för mig att senare i livet välja stimulantia som ersättning för kärlek och omsorg? Och som flyktmedel.

Idag vet jag att jag skulle blivit diagnosticerad med Tourettes då jag uppfyllde alla kriterierna.

Till slut hamnade jag på “Kumla-hemmet”, ett tidigt BUP-experiment där jag bodde runt två, tre år, nånstans i sju-tio-årsåldern. Slutsatserna de drog var att jag stängde in alla mina känslor så att jag var som en tryck-kokare och att det var därför jag hade tics. De kallade det för “nervösa besvär”.

Ticsen berodde på Tourettes men de hade inte fel i att jag stängde in mina känslor, något jag alltid gjort.

Jag förstod inte vad jag gjorde där (vuxenvärlden var inte fenomenal på att ge förklaringar till barn på den tiden) men jag blev fråntagen min mamma, kändes det som. På grund av… Mig!
Jag har senare läst kritik över Kumla-hemmet men jag har ändå ganska positiva minnen därifrån. Jag acklimatiserade mig. Där kom jag också i kontakt med mitt första (frivilliga) stimulansmedel – Nikotin. Vi fick snus och tuggtobak av byggnadsarbetare på skolan och det var ju jättespännande även om, till en början, världen snurrade tills man nästan kastade upp eller till och med gjorde det.

Ibland “rymde” vi barn från hemmet. Ganska oskyldiga små tripper, men en gång kunde det ha gått illa. Vi var fyra fem grabbar som tog en rymning och gick genom lergärden, över vattenfyllda diken och skogar tills vi hittade en sommarstuga som vi gjorde inbrott i för att få värme och tak över huvudet för natten. Någon fick på spisen och jag kommer ihåg att vi gjorde någon kaffesörja med mycket “Prädd” i. Jag kommer inte ihåg om vi gick därifrån självmant eller om det var någon som kom på oss. I alla fall så visade det sig efteråt att det hade varit en gasläcka i stugan och att den kunde ha exploderat i och med att vi använde spis och öppen eld. Haha… Vilda nioåringar.

Bilderna ovan var med bland journalhandlingarna som jag beställde från landstinget i ett försök att få vetskap om det jag inte minns. Jag fick hem runt 200 sidor journal och det är bland det bästa jag gjort i efterforskningssyfte. Läsningen är ganska tragisk men har också lett till många skratt. Framför allt så har jag fått en större insikt och viktiga fakta om min uppväxt. Det visade sig att min mamma var väldigt inbunden och rentav neurotisk och hade svårt att visa känslor och ömhet (något jag faktiskt misstänkt. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin fick en spontan kram av henne). Jag vet inte om jag som liten var rädd för henne (eller rättare sagt, rädd för att inte göra som hon sade. Rädd för att inte duga?) Hon tyckte att min Tourettes var jobbig att hantera och ville bara att vården skulle göra mig ”frisk”. Journalen visar en tydlig splittring hos mig. När jag var hemma så var jag stillsam som ett ljus och satt mest för mig själv och lekte eller läste böcker men när jag var på BUP, först på en avdelning sen i Kumla, så var jag tydligen helt vild. OCH jag ville aldrig åka hem på ”permis”. Jag fick något där som jag inte fick hemma, vilsenheten till trots. Anknytningen till min mamma var nog ganska skadad.

10-15 år (Cirkusens begynnelse)

Efter att jag kommit hem från Kumla så började jag i fjärde klass på en liten behaglig skola. Jag trivdes bra där och studierna gick bra. Magistern kallade mig för “Professor K” eftersom jag ofta skrev uppsatser om vetenskap och Science-Fiction med mera. Jag fick till och med skriva en pjäs som klassen utförde (Det var inte mycket ”science-fictionistiskt” med den dock. Jag vill minnas att den hette ”Mysteriet Med Den Försvunna Böcklingen”)

Sedan fick jag flytta till en större skola eftersom vi bodde närmare den. Skolans rykte var förfärligt på den tiden men det gick ändå ganska bra när man väl hade börjat. Jag hade kvar mycket av mina tics, både vokala och kroppsliga, så det blev ju en del “retning”/mobbning på grund av det.

Min mamma var tämligen outbildad. Hon hade nån folkskolehistoria i bagaget och därför ingen kunskap om studiers betydelse. Jag vet att jag ville bli allt från forskare till astronaut men ingen hade kunskap att hjälpa mig på spåret – med vad att studera, skolgången från grundskola-gymnasium-högskola. Dåtidens SYO-konsulenter var heller inte mycket att hänga i julgranen. Jag var ganska livsdesorienterad och såg inget större syfte med skolgång varför allt tedde sig som ganska tråkigt och onödigt.

Nu bildades också ett kompisgäng som hängde tillsammans i flera år. Det retades/mobbades flitigt inom gänget men eftersom vi var kompisar så tog jag bara emot det. Jag var också ganska mullig, för att inte säga rent ut fet, på den tiden och när jag var runt 15 så började jag bli väldigt tunnhårig. Började tappa håret. Också ett arv från min käre far. Ja, det var en sorglig skapelse som kuskade runt på en Suzuki-moppe under några år. Jag behöver väl knappast säga att min fagra uppenbarelse också hade stora problem med tjejer under de åren. Farsan gick och dog när jag var 13 på grund av ett subarachnoidal-aneurysm. Även om vi inte hade mycket med varandra att göra eftersom vi besökte (eller han ville ha oss) ganska sällan så kommer jag ihåg att jag ändå upplevde en chock. Jag var hemma från skolan i en vecka tror jag.

När jag var 13 hade en klasskompis en dag stulit en flaska vin från sina föräldrar och vi delade på den. Det var min första kontakt med alkohol men jag kommer inte ihåg att jag tyckte det var så speciellt. Vid 14-15 så började skoldiscona och då hände det att vi “snattade” mellanöl som fanns i butikerna på den tiden och smygdrack i skogen bredvid skolan. Torbjörn som var smal som ett spett lånade min jacka och fyllde den extra jackrymden med mellanöl. Han såg ganska kul ut när han kom knatandes med en alldeles för stor men välfylld täckjacka och spindelben. Konstigt nog åkte vi aldrig dit.

Ett starkt minne jag har… det måste ha varit i tioårsåldern… är Bengt Feldtreich som i ett vetenskapsprogram på tv blev förvrängd i ansiktet och det lades på färgfält runt hans huvud varpå han påstod ungefär att “Så här uppfattas jag av en person som rökt hasch”. Och jag kände en sån lust att få uppleva en psykedelisk händelse, eller rättare sagt uppleva en annan värld. Ett annat liv. Många år senare skulle det visa sig att det absolut inte var så man upplevde folk när man rökt hasch.

Vid 15 hade jag börjat upptäcka alkohol och det kunde ha slutat där när jag en sen kväll tillsammans med övriga moppe-kompisar var på väg hemåt efter intagandet av 5-6 stark- eller mellanöl på ovan nämnda Suzuki. Med ett punkterat framhjul!!! Jag kommer ihåg att när jag åkte en lång backe ner mot skolan tänkte “Tänk om jag skulle somna?” OCH somnade!!!

Ett skrikande kaos väckte mig sen blev det tyst. Mina kompisar kom springande. I mitt omtöcknade sinne började oron växa för att jag kanske inte var så hel längre. Men änglavakt och idiottur gjorde att jag inte hade fått en skråma. Mopeden däremot hade fått stora repor OVANPÅ styret, böjd framgaffel o lite andra blessyrer. Vi släpade hem vraket till min då bästa kompis och senare i livet olycksbroder Torbjörn och ställde den i garaget. Nästa dag hjälpte hans pappa mig att böja till framgaffeln så det nästan inte syntes att den varit med om en olycka. Mamma märkte inget i alla fall. Ingen bar hjälm heller på den tiden. Femtonårsåldern kännetecknades av Domus-snattade mellanöl, moppar, högstadiedisco, mobbing och allmän vilsenhet. Blandat med gitarrspel, science-fictionböcker och ännu mer vilsenhet.

15-20 år (C-PTSD visar vägen)

När jag slutade nian var jag tämligen skoltrött och sökte därför inte vidare utan anmälde mig på arbetsförmedlingen och fick mitt första jobb – Diskare på pizzeria Colosseum!!! Det var det värsta jag varit med om (arbetsmässigt dittills OCH hittills. Förresten, lämna aldrig kvar smör i de små smörpaketen man får när man äter ute!) och efter tre månader sade jag upp mig med arbetsförmedlingens goda stöd eftersom jag hade blivit mäkta utnyttjad vad gäller lön, arbetstid och annat arbetsrelaterat. Efter denna min första arbetserfarenhet hade jag bara en tanke; “School, here I come!”.

På grund av inte allför lysande grundskolebetyg så fanns det inte mycket att välja mellan vad det gällde fortsatt skolgång. Jag kunde söka 2-årig Teknisk, 2-årig Social samt Kontor o Distribution. Det blev kontor o Distribution. Det var ingen höjdare utvecklings- eller intressemässigt. Det enda ämnet jag gillade var Svenska. När jag hade en termin kvar slutade jag och fick efter ett tag anställning på ett stort sågverk.

Nu var jag 18 år och hade tagit körkort, flyttat hemifrån och fått ett fast jobb. Jag hatade jobbet, det var slitsamt, monotont och fullständigt tankebefriat och dåligt betalt så det var ett nödvändigt ont och det enda som lättade upp var lediga helger och fest med kompisar.

En gång fick jag för mig att fylleköra och satte iväg med en gammal Opel jag köpt dagen innan. Några kompisar jagade mig med en annan bil för att få slut på vansinnigheterna. Jag tyckte det var kul och körde en ”bil-kurragömma” bland smågator och hus. Fullständigt idiotiskt. Det bar iväg ut på en större väg där någon ställt en stulen Saab vid vägrenen. Naturligtvis smaschade jag in i baken på den Saaben varvid min Opel blev ett minne blott. Jag hade inte något bälte på mig så jag hade knäckt ratten och antagligen något revben men för övrigt var jag oskadd så vid polisanmälan (jag anmälde bilen som stulen) när jag var tvungen att personligen komma till polis-stationen så hade jag inga synliga skador som kunde avslöjat mig.

Så sakteliga närmade jag mig 20-årsåldern och det var då som jag kom i kontakt med hasch för första gången.

Jag bodde i en kall lägenhet i ett större bostadsområde och husen och gårdarna runtom florerade av narkotika i form av hasch, ibland amfetamin och ännu mer sällsynt, lugnande tabletter. Grannen i lägenheten bredvid rökte och sålde cannabis (plus grannar i trapporna bredvid, granne i huset bredvid, granne på gården bredvid, ja det fanns överallt).

Eftersom jag började bli en riktigt hygglig gitarrist så blev jag ofta bjuden på både det ena och det andra vid privata jam-sessions och undervisningar.