20-25 år (Neråt i spiralen)

Det började försiktigt med att man någon gång ibland blev bjuden på några bloss ur en preparerad pipa. Sakta blev det oftare och oftare och haschruset kändes som den perfekta flykten. Ibland kombinerat med alkohol då effekten blev mycket starkare, men rent generellt så drack jag mycket mindre under den tiden. Däremot skedde det naturligtvis ett kompis-skifte då de gamla vännerna som inte höll på med droger mer och mer försvann ur min umgängeskrets och nya kompisar kom till. Jag var aldrig direkt inblandad i, men bevittnade på nära håll en del ”affärsuppgörelser” i den narkotiska världen. Tvisterna löstes med knytnävar, knivar, andra tillhyggen och någon sällan gång skjutvapen (som jag inte behövde se avfyras tack och lov), men mest hårda ord och hot. Jag har alltid hatat våld, förutom på film, och själv aldrig utfört våldshandlingar så dessa ”live-uppträdanden” satte sig djupt. Min kompis Torbjörn började sälja amfetamin på ”redis” och när han själv hade använt det mesta av det utan att inbringa pengar fick han ett halvmåneformat ärr över ena kindbenet som delbetalning. Hans pappa åkte senare och gjorde upp det ekonomiska samt hotade med polis.

Perioden mellan 20 och 25 var den mest drogintensiva. Mest hasch men även amfetamin testade jag en del. Ramlade även in på Ekonomisk 2-årig linje och gick faktiskt klart utbildningen med hyfsade betyg. Senare läste jag upp delar motsvarande 3-årig linje och gick ut med full pott i svenska och engelska. Varför det blev ekonomisk linje vet jag inte, jag hade inget intresse av det. Det var nog enda möjligheten att ta mig från zombie-jobbet på sågverket.

Jag har alltid haft en inre röst, ett samvete som gjort mig medveten om att den livsväg jag vandrade på var felaktig och ledde mot misär så trots drogerna strävade jag alltid åt det positiva hållet även om jag inte riktigt visste vad som skulle till. Det är nog denna röst som räddat mig från att totalt sugas ner i en malström utan återvändo. Kanske tillhör den rösten min högre makt som jag vet att jag har. Men spirituella, andliga frågor kommer jag filosofera om i senare inlägg.

Det slår mig mer och mer att jag alltid levt ett slags dubbelliv. En del av mig som klarar skolor och jobb. Är social, vetgirig och hyfsat levnadsglad och en del som gråtande och skrikande slänger sig ner i min tankevärlds svarta hål med dödslängtan (utan att vara suicidal), uppgivenhet och ett ”Fuck you! Jag har alltid klarat mig själv och det gör jag nu också!” En röd tråd är ett evigt längtande och sökande efter kärlek, ömhet, tillhörighet som jag aldrig funnit någonstans och denna längtan skulle senare få mig att handlöst falla in i förhållanden som inte var bra för någon. Bortsett från denna brist så trodde jag att jag mådde förhållandevis bra, något som jag när jag ser tillbaks inser att jag definitivt inte gjorde.

Idag förstår jag också att jag grundlade ett kemiskt beroende under dessa år. Inte av någon speciell kemikalie utan av alla kemikalier som bedövar eller sinnesförändrar på något sätt.

Alla fina planer stannade i drömstadiet. Och tiden gick… och gick.

25-30 år (”Agony is my legacy”)

Efter något år som arbetslös med beredskapsarbete och stämpling så fick jag korn på att ett kooperativt bageri i en närliggande stad behövde folk. Det var ett projekt som startat i kommunal regi men mer och mer blivit självgående. Vi fungerade som delägare i kooperativet vilket innebar att lönen var densamma för alla (den väldigt låga lönen) oavsett när eller hur mycket man jobbade. Jag hamnade på nattjobb och bakade matbröd. Det var väldigt slitsamt, varmt och stressigt men jag har ändå mycket god erfarenhet med mig därifrån. Det hände ofta att jag efter en lång natt fick packa brödet om packaren var sjuk eller ledig vilket hände, och även köra ut eländet så att jag kom hem vid tretton-snåret på dagen och skulle börja jobba igen vid 19-20. En tidigare medarbetare som bodde bredvid bageriet hoppade in extra ibland och han var på god väg att bli alkoholiserad. Naturligtvis ledde det till att vi några gånger festade på natten med katastrofbröd som resultat på morgonen.

Under den tiden hamnade jag för första gången på sjukhus på grund av ett för stort intag av droger. Jag hade levererat allt bröd på förmiddagen och sneddade förbi en kompis som försåg mig med en karta barbiturater. Mycket starka. Jag tog några i brödbussen på väg hem och fortsatte tydligen att stoppa i mig resten väl hemma, lyssnandes på musik i hörlurar. Sen vaknade jag dagen efter på sjukhus. Min kompis som visste hur jag fungerade misstänkte helt riktigt att jag skulle ta för många så han åkte hem till mig och bankade på dörren. Inget svar. Då fick han dit polisen som tog sig in och upptäckte en medvetslös person i en fåtölj med hörlurar på sig. Så det blev ambulans, magpumpning, övervakning och slangar överallt i ett dygn tills jag vaknade. Det var inget jag var stolt över.

Två år (ungefär) på bageriet räckte så jag sade upp mig efter att ha fått ett sommarjobb på ett sjukhem Jag jobbade fortfarande lite extra på bageriet men ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat tack vare sjukvården.

I hela mitt liv har jag varit vansinnigt blyg för tjejer och nu slängde jag mig in i ett sammanhang där jag var ensam kille bland alla kvinnor. Men det gick jättebra. Jag kom snart in i både arbete och gemenskap och vi blev ett litet gäng som ofta var ute på helgerna tillsammans. Tjejerna kallade mig för Doktor Bergström (grundat på en miss av mitt efternamn av ett fyllo på en pizzeria) och när vi var ute på personalfester så kom det ofta fram diverse suspekta figurer med olika hälsofrågor som jag inte helt sanningsenligt besvarade, då de trodde att jag var läkare. Det var en rolig tid. Eftersom jag trivdes så bra i vården så läste jag snart till sjukvårdsbiträde och sökte genast därefter in på Undersköterskeutbildning på KomVux, motsvarande 3-årig Omvårdnadsutbildning med skötarekompetens inom psykiatrin.

Utbildningen var i Örebro så jag “bussade” mellan hemmet och skolan. Jag hade gått in i en hälsosam period av mitt liv utan droger, mindre med alkohol och börjat styrketräna med nya vänner. På skolan blev jag vald som Elevrådsrepresentant och fick bland annat skolan att “hotta” upp det i källaren belägna gymrummet, med nya vikter, hantlar och ting. Studierna gick jättebra men jag var irriterad på att det inte sattes sifferbetyg eller nivåbetyg eftersom jag hade full pott i nästan alla ämnen. Men, men… jag blev USK:a i alla fall.

30-40 år (”…somehow I’ll find my way home!”) – Jon & Vangelis

Första anställningen efter utbildningen blev som personlig assistent åt en ung grabb med Duchennes muskeldystrofi. Han började på en folkhögskola för att ha vardags-sysselsättning. Mitt jobb bestod av att hjälpa honom genom dagen med studier och sjukgymnastik bl a. Jag gjorde även annat på skolan. Bland annat höll jag i en akustisk gitarrkurs under ett par terminer. Sen började jag hoppa in då och då på den så kallade Afasilinjen skolan bedrev för stroke-drabbade och när grabben slutade så ville skolan ha mig kvar på Afasilinjen som lärarassistent.

Från början var det bara studierna som gällde för eleverna men ganska snart började jag utveckla linjen till att inbegripa aktiv fritid med sjukgymnastik (på lasarettet samt i lokaler som vi färdigställde på skolan), rehabilitering, sjukdomslära, musikträning och mycket annat så en period var vi nästan jämförbara med Frösunda center utanför Stockholm (där vi gjorde studiebesök. Även om Frösunda var flera resor bättre, professionellt drivet och större så siktade vi åt det hållet). Vi rekommenderades av Afasiförbundet och vi var till och med på tv i “Fråga Doktorn” som var till folkhögskolan och gjorde ett reportage. Efteråt var jag besviken för det var bara klassföreståndaren som fick kred och hon hade inte en susning om vad jag och kollegorna gjorde.

Det är synd att skolan inte fattade vad det kunde lett till för då hade den kunnat vara ett ledande studie/rehabcenter för strokedrabbade i Sverige idag. Idag vet jag inte ens om de har kvar Afasilinjen men jag vet att linjen snabbt dalade när jag slutade.

Åren efter var ganska ”tröga” – Åter blev jag assistent åt killen jag varit det åt tidigare. Hans sjukdom progredierade och nu var han helt hemmavarande och pendlade mellan sängen och permobilen. Duchennes är en grym sjukdom som innebär att musklerna börjar förtvina redan vid 4-5 års-åldern och man avlider i unga år, ofta på grund av lunginflammation och vidare hjärtstopp. När den stackars killen avled i 20-årsåldern började jag jobba timmar igen på sjukhemmet. På den tiden såg arbetsreglerna lite annorlunda ut och en kommun kunde utnyttja arbetstagare så att man kunde jobba som vikarie i tio år utan att få en fast anställning. När man började komma nära den gräns då kommunen var tvungen att anställa så fanns det märkligt nog inga fler jobb. Men på timmar fick man gärna jobba. Lönerna såg ju ut därefter och innebar eftervart att det skapades ett skuldberg då jag titt som tätt var tvungen att ta nåt lån för att hålla bilen gående, mat, betala andra lån och rent allmänt överleva. Och det blev också en del alkohol under helger och andra ledigheter även om träningen och musiken fortsatt upptog en stor del av tillvaron.

Under tiden på folkhögskolan hade jag också ett par korta förhållanden. Även om de inte ledde till något djupare fick jag en ”Ego-boozt” eftersom jag tydligen inte var helt körd på förhållande-marknaden.

Nu skulle livet strax ta en drastisk positiv (till att börja med) vändning…