En medmänniskas erfarenheter av ACE och C-PTSD. Sökande och insikt. Styrka. Översatt blogginlägg från CPTSDfoundation.org

Vad är det för fel på mig?
av Morrene Hauser | 14 augusti 2024 Gästskribent

**TRIGGER VARNING: Den här artikeln handlar om barndomstrauma.

Jag visste alltid att något var fel med mig. Första gången jag ställde mig den frågan var när jag var fem år gammal. Jag gick då i förskolan och såg mina små klasskamrater springa omkring, leka och skratta, precis som barn gör. Men inte jag. Jag stod tyst vid sidan och tittade på dem och undrade varför kan jag inte leka och skratta som de gör? Vad är det för fel på mig? Allt jag kände var en stor sorg inom mig. Lite visste jag då att det skulle dröja många långa och smärtsamma år innan jag äntligen skulle få svar på den frågan.

Jag är en överlevare av barnmisshandel. Under hela min barndom blev jag sexuellt, fysiskt och verbalt misshandlad av nära familjemedlemmar, de personer som borde ha älskat och skyddat mig mest. Jag föddes på mitten av 60-talet, och inte en enda gång talades det om barnmisshandel i skolan eller på TV, som det görs idag. Jag visste inte att de skrämmande och smärtsamma sakerna som hände mig hemma var fel. Det var bara så det var i vårt hus.

Mitt liv har varit fyllt av smärta
Sedan tidig barndom har jag lidit av migrän, sömnlöshet, ångest och depression, och dessa smärtsamma tillstånd blev bara värre med åren. Det föll mig aldrig in att de saker som hände mig hemma hade påverkat mig. Så länge jag kan minnas har mitt liv varit fyllt av smärta.

Under hela grundskolan, högstadiet och gymnasiet frågade jag mig själv flera gånger i veckan vad som var fel med mig. Den frågan som jag först ställde mig när jag var fem år gammal fortsatte att hemsöka mig.

När jag blev vuxen fortsatte jag att undra vad som var fel med mig. Ibland, när jag verkligen funderade över den frågan, skulle en liten röst djupt inom mig viska det är från din barndom. Men där stannade det. Jag tänkte aldrig på min barndom. Och jag menar aldrig. Det var helt enkelt för smärtsamt för mig att möta.

Allt jag någonsin ville var att vara normal. Även om jag egentligen inte hade en klar uppfattning om vad ”normal” var, likställde jag det i min begränsade syn med lycka. Och lycka för mig innebar att må bra, fri från den mentala och fysiska smärta som hade hållit mig fången sedan tidig barndom. Jag hade verkligen ingen aning om vad lycka var heller eftersom jag sällan hade känt det i mitt liv. Visst hade jag perioder av lycka, men varje gång jag kände mig lycklig var det på grund av en upplevelse: att träffa min nuvarande ex-make, födelsen av mina barn, resor, shopping, att gå ut med vänner, etc. Men när nyheten av varje upplevelse försvann, återvände den mentala och fysiska smärtan som jag hade lidit av i åratal… och den gamla frågan som ständigt snurrade på ett hamsterhjul i bakhuvudet, vad är det för fel på mig, vad är det för fel på mig, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Jag var desperat efter att komma bort från den mentala och fysiska smärtan som jag hade lidit av sedan tidig barndom, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det. Jag kände mig som en främling.

Varje morgon, när jag reste mig upp från en natt med lite sömn och ett huvud fyllt av smärta, satte jag på ett falskt leende med en ”fake it ‘til you make it” attityd och gjorde mitt bästa för att låtsas vara ”normal”. Men djupt inom mig höll jag på att dö. Det krävdes en enorm ansträngning för att upprätthålla fasaden som jag levde i. Vid slutet av varje dag, fullständigt utmattad av att hantera smärtan och försöka bete mig normalt, drack jag mig bortom verkligheten. Under de få timmarna jag drack kunde jag glömma mitt liv och de många kamper jag stod inför. Efter några drinkar kände jag mig normal. Men nästa morgon började smärtan om igen, liksom frågan, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Det var en ond cirkel.

Under åren försökte jag många saker för att lindra den mentala och fysiska smärta jag befann mig i. Från akupunktur till hypnos, rådgivning, bihålekirurgi, massage, operation för avvikande nässkiljevägg, meditation, tidigare livsregression, aromaterapi, att läsa självhjälpsböcker, antidepressiva, sömntabletter, reiki, etc., jag försökte allt inom min makt för att läka mig själv. Jag har bokstavligen spenderat tiotusentals dollar i ett försök att må bättre, men utan resultat.

När jag var 51 år gammal började jag äntligen konfrontera min barndom. Det var vid denna kritiska punkt i mitt liv som jag diagnostiserades med C-PTSD på grund av år av barndomstrauma.

Efter att jag fick diagnosen C-PTSD kände jag en överväldigande lättnad över att jag äntligen – ÄNTLIGEN – hade ett svar på den fråga som hade plågat mig i åratal. Så det är det som är fel på mig, tänkte jag, traumat från min barndom och att hantera en odiagnostiserad psykisk sjukdom som jag omedvetet hade lidit av i åratal, förmodligen sedan tidig barndom, på grund av misshandelns allvar. Allt blev logiskt.

Nu, vad gör jag för att börja läka mig själv? Att säga att jag var motiverad att hitta en lösning är en underdrift. Jag kallar denna fas av mitt liv min helande resa. Från rådgivning till neurofeedback till EMDR-terapi, till att läsa självhjälpsböcker, till att lyssna på timmar av motiverande och helande lärare på YouTube, till att ta psykedeliska droger och antidepressiva, jag har gjort allt i min makt för att läka mig själv.

Att möta min barndom har varit en av de mest smärtsamma saker jag har hanterat som vuxen. Men hur svårt denna resa än har varit, förstår jag äntligen hur mitt förflutna har format mig till den person jag är idag och hur trauma spelade en roll i de kroniska tillstånd jag har lidit av sedan tidig barndom.

Det har gått sju och ett halvt år sedan jag började min resa att läka från det förflutna. Jag har verkligen lärt mig mycket om mig själv och om att läka från barndomstrauma. Det har varit en väldigt ögonöppnande upplevelse. Ibland önskar jag att jag hade kunnat möta min barndom tidigare i livet, men jag inser att jag helt enkelt inte hade styrkan då.