40-50 år (Sol ute, sol inne, sol… Vart fan kom molnen ifrån?)

Efter år 2000 så ville jag byta karriär, mest på grund av den dåliga lönen, och gick en datautbildning på distans. Allmän datakunskap som jag gillade starkt och gick ut med bästa betyg. Vidare gick jag en djupare programmerar-utbildning där jag också blev elevrepresentant samt ingick i en service-grupp som hjälpte de som hade svårt för programmeringen. Efter det hoppade jag på en välrenommerad programmerarutbildning i Örebro som garanterade jobb och där tog jag tre Microsoftcertifikat i Visual basic, SQL-databasbehandling samt Visual basic distributed applications.

Nu borde väl ekonomin fixa sig? Oh, nej. Jag hade tagit ett lån på 200 000 för studierna och banken gav ut pengarna utan problem eftersom välavlönade IT-jobb var garanterade efteråt. Då sprack IT-bubblan! Helt plötsligt sades it-folk upp överallt och inga nyanställningar gjordes. Ytterligare en dröm krossades.

Så var det tillbaks till vården igen, ett jobb jag alltid älskat men som lämnar mycket att önska lönemässigt. Tankar började grundas om att jobba i Norge då man hört att folk tjänade storkovan där. Efter lite efterforskning så ansökte jag om “Autorisasjon”, skaffade norskt bank-konto, D-nummer och skattekort.

2003 gick min första resa till Norge. Jag jobbade först på Baerum Sykehus i byn Sandvika, någon mil från Oslo. I början kunde man jobba förbokade övertidsdubbelskift, så under tre veckor körde jag ofta tio-femton dubbelskift plus några ströskift. För första gången i mitt liv fick jag löner som inte var sanna. Man kunde jobba två veckor och vara hemma ledig i två veckor och ändå få mer än tre gånger den motsvarande svenska lönen.

Det dröjde inte länge innan jag stötte på min blivande fru (eller min nuvarande före detta fru) – mor till mina barn – som då jobbade på ortopeden på BS sykehus. Jag och några tjejkompisar som också jobbade på samma sätt som jag hyrde “hybel” tillsammans i Sandvika men så började vi jobba extra på Radiumhospitalet i Oslo där vi delade på en ny hybel.

En dag kom en av vännerna hem från BS där hon hade några jobbskift kvar och hälsade från min blivande. Kul, tyckte jag och bad henne hälsa tillbaks. Sedan gick jag och dagdrömde under dagen om att hon skulle ha med sig ett brev från Sandvika. Hon kommer hem på kvällen och har med sig ett brev!!! Vi bestämde att ha en dejt senare under veckan och när jag väl kommit dit så kom jag inte därifrån. Till mina arbetskollegors förtret eftersom jag lämnade dom på hybeln.

Tiden efter var en härlig tid i mitt liv men den innehöll mycket alkohol. Exet spottade inte i glaset heller och vi drack ofta när vi var lediga. Jag kan nog påstå att vi drack varje ledighet i stort sett. Vi flyttade runt ett par gånger och hamnade till slut i Arvika men jobbade kvar i Norge. I Norge hyrde vi in oss i källaren hos en sykepleier-kollega. Vi var på fest några gånger hos en pendlar-kollega från landsbygden och vi tyckte lantmiljön var underbar så efter ett tag köpte vi ett hus där (för överpris… Vad visste vi om hus?). Den norska banken som vi fick låna av skrattade dock när vi angav priset på 450 000 SEK. Det fick man inte ens en Friggebod för i Norge

Vi var på jobb i Norge när min fru blev sjuk och började kräkas. Då hade vi börjat jobba inom hemsjukvården i Baerum kommun. Kräkningarna var misstänksamma och vi tog ett graviditetstest som naturligtvis slog klock bott. Det här var ingen av oss beredd på och vi hade tidigare sagt att vi inte ville ha barn. Vi trodde heller inte att vi kunde få barn. Detta kom som en liten chock. Men bägge två kände vi att det var någon mening med det så vi beslöt oss för att behålla barnet. Vi säkrade oss fast anställning i Baerum kommun och började ställa om oss för ett nytt okänt liv.

Efter det rosa äventyret med graviditet och födseln (2008) av ett litet underbart flickebarn, min älskade dotter, så knackade verkligheten oss lite sådär halvbrutalt på axlarna.

Den största skillnaden i början var att ekonomin rasade som ett korthus eftersom vi från att tillsammans jobbat 200 % plus massor av välbetald övertid fick gå ner till 50 % var och knappt någon övertid. Detta för att en av oss var tvungen att vara hemma medan den andra jobbade och att det inte hanns med mycket övertid nu när det var så mycket annat att tänka på. Tidigare hade vi tagit stora lån av sagda norska bank när vi köpte huset samt en hygglig bil.

50-60 år (”Ljuset i tunneln är inte tunnelns öppning utan ett mötande tåg”)

Efter drygt ett år visade graviditetsmätarna positivt igen och grabben gav tillkänna sin kommande ankomst. Efter att min älskade son föddes så kändes huset på landet lite för litet så vi började se oss om efter ett större. Vi blev förälskade i ett hus i stan som vi till slut vann budgivningen om.

Vi stod nu med två lån för två hus samt ett eller två förbrukslån för bilen och annat. Ekonomin började verkligen att tryta och eftersom det oftast blev så att min fru var hemma med barnen i Sverige de första åren (jag var hemma två veckor och jobbade i Norge två veckor per månad ungefär. Sen hade ju jag också föräldraledigt och annat som hör till och då passade frugan på att åka och jobba.) så kunde jag jobba en del extra i Norge.

Jag tog ett extraknäck på en larmcentral i Sandvika där jag fick jobba mycket nätter. Mycket trivsamt och spännande jobb eftersom vi åkte runt på nätterna och åtgärdade de inkomna larmen som för det mesta handlade om folk som ramlat och skadat sig men också mycket hjärtproblematik och andra sjukdomar vilket innebar att vi hade ett gott samarbete med AMK (ungefär som 1177, 112 och SOS sammanslaget men inte riktigt) och ambulansverksamheten. Mellan utryckningarna tog vi emot trygghetslarm från hela Norge och ringde adekvat instans – hjemmesykepleien, polis eller ambulans mm.

Några kaotiska år följde då vi försökte jobba så mycket som möjligt och klara oss bäst det gick. Eftersom vi hyrde lägenhet i Norge också kunde vi då och då lyckligtvis vara tillsammans där också, även om nån var tvungen att vara mer hemma i Sverige med tanke på hus, dagis, katter och annat. Vi leasade en 7-säters Toyota för att kunna köra barnen säkert eftersom vi pendlade mycket (På grund av sämre ekonomi var inte längre lån till bil ett alternativ eftersom det krävdes kontant handpenning). Ekonomin för den hamnade mestadels på mig varför jag fick ta allt jobb jag kunde. Den nätta bil-kostnaden på mer än 5000 kr/mån var ju inte direkt en skänk från ovan och med hus, lån och allt annat så var ekonomin en veritabel mardröm. Men det skulle bli värre.

Jag hade också börjat utveckla psoriasis som sakta men säkert spred sig över hela kroppen med stora, kliande, värkande sår. De första åren var jag tvungen att gå igenom alla kortisonsalvor som fanns samt några halvårsrundor i UVA-strålemaskinen på hudkliniken, men det blev inte mycket bättre. Kortisonet lindrade lite men gjorde också huden papperstunn så att jag fick blåmärken och slet upp blödande hudflikar bara någon blåste på mig. Av naturliga skäl kände jag mig inte direkt sexig heller. Psoriasis är en autoimmun sjukdom och har visats kunna utlösas av ACE och extrem stress. Något jag tror var fallet.

Äktenskapet var också slitsamt (för oss bägge). Utan att gå in på detaljer så kände jag mig nästan ständigt nedtryckt, utnyttjad och osedd. Vi hade bägge svårigheter med att kommunicera och jag kunde varken ta konflikter eller vid behov sätta ner foten.

Ekonomin gjorde att jag ofta fick stanna i Norge en månad i stöten och jobba dubbelt i kommunen och larmcentralen. Jag fick en varning när chefen kom på att jag under några tillfällen jobbat 24-timmars-pass (Kväll i kommunen, natt på larmcentralen och sen en dag i kommunen). Det var inte med vilje utan det var plötsliga schemaändringar som medförde de olägenheterna och eftersom jag inte ville sätta någon i klistret (det kunde vara svårt att få fram vikarier) så tänkte jag att jag jobbar på.

Efter Toyota-läxan så ville jag köpa ett billigt vrak eftersom ekonomin var som den var, men min fru vägrade (fast vi hade en gammal Mitshubishi ett tag) – vi skulle minsann ha en rejäl bil. Inget fel i det. Om man har råd. Det hade inte vi. Det blev ytterligare en leasing-bil, en volkswagen den här gången (en av de större, 7-säters). Som förra gången hamnade alla räkningar på mig förutom de norska lånen. Jag lade sammanlagt runt en halv miljon kronor på de bägge leasingbilarna.

Livet kändes inte riktigt… kul längre (vilket det i och för sig aldrig gjort, bortsett från vissa lätträknade perioder).

En kväll var jag hemma hos en vårdtagare vars man nyligen gått bort i cancer. Hon hade ett medicinskåp fyllt av makens mediciner som hon bad mig ta med och kassera. Jag lade allt i en kasse och tog med till kontoret. Dock hade jag stoppat undan några askar smärtstillande tabletter. Jag kände sån lättnad och ro efter att ha stoppat i mig några Oxynorm-tabletter. Något jag inte känt på många, många år, om ens någonsin.

Nu började jag tyvärr ta smärtstillande oftare och oftare. För det mesta “lånade” jag nån form av smärtstillande av någon vårdtagare. Naturligtvis leder slikt uppförande alltid till undergång och så även här.

Jag visste det inte då men här vaknade det beroende som jag grundlagt i ungdomsåren. Jag var chanslös.

2015 blev jag påkommen på jobbet och jag gjorde en deal med chefen att om jag fick sjukskriva mig i tre månader (I Norge har man full lön vid sjukskrivning) för att hitta ett jobb i Sverige (jag var också ganska trött på Norge vid den tidpunkten, annars hade jag kunnat gå ett hjälp-program via kommunhälsovården och jobbat kvar. Men det hade nog ändå inte fungerat med tanke på övrig livssituation) så skulle jag säga upp mig.

Jag började jobba lite timmar i min dåvarande svenska hemkommun men det blev inte så mycket lön att hurra för. Jag hittade en annons om Franchise åt moderbolaget FemtiofemPlus AB så jag ansökte. Jag fick åka ner till Helsingborg på intervju och visning ett dygn och befanns godkänd. Efter att ha presenterat det hela för Almi så fick jag ett företagslån på 250 000 som täckte Franchiseavgiften och blev lite över så jag skulle klara mig tills miljonerna började rulla in. Uppstarten blev mastig men det var väldigt roligt. Jag annonserade och stämde intervjuträffar med mestadels pensionerade hantverkare och övrigt löst folk, så ganska snart hade jag en liten stab som åtog sig diverse RUT- och ROT-berättigade uppgifter.

Vi utförde flyttstäd, trädgårdsarbeten, renoveringar, snickarjobb och annat. Jag var själv med på så många jobb jag kunde. För att göra en lång historia kort så var det ett för litet kundunderlag i hem- och grannkommunen för att få det hela bärande och det började också dyka upp massa städ- och byggföretag från bl a Polen som dumpade priserna till en nivå där vi inte hade haft någon vinst överhuvudtaget. Dessutom tillät ingen av kommunerna privat hemtjänst, vilket kunde ha burit guld annars.

Ekonomin fortsatte att halta men då blev kommunen tilldelad en kvot ensamma flyktingbarn från Afghanistan så jag blev God Man åt sju av dom (Tio först men det blev för mycket för att hinna med att göra ett bra jobb) samt en svensk grabb som jag efter ett par år hade hjälpt med att få bort stora skulder och kronofogden.

Således hade jag tre jobb – Timanställning på kommunen, FemtiofemPlus-franchisen och GodMan-historien. Dessutom var jag oftast själv hemma med skötsel av hus o tomt, två barn och fyra katter. Jag brukade säga att jag levde som ensamstående småbarnsförälder men utan någon av fördelarna. När frugan kom hem, utvilad efter en normal arbetsperiod i Norge – Med lediga dagar utan barn o hus – så var hon fylld av energi och skulle köpa o hämta möbler, möblera om, renovera och mycket annat så då var det också fullt ös. Flera gånger uttryckte jag min önskan om att min fru skulle söka jobb i Sverige, komma hem så vi kunde leva som en riktig familj. Men ”det gick inte”. Fast det hade antagligen varit kört oavsett.

Så här efteråt kan jag se att det inte var så konstigt att jag hade lust att planka på första bästa farkost till en annan planet. Psoriasisen blev ännu värre. Jag kunde få sitta upp till en timme i badet och skrubba skinn och när jag gick upp efteråt var badvattnet rött och jag blödde överallt. Jag upplevde att jag var fångad i en totalt ohållbar livssituation, där imaginära kedjor och galler gjorde en flykt omöjlig. Jag var till slut tvungen att lägga ner franchisen men lånet på 250 000 fanns kvar. Det var bara att vänta på explosionen för det fanns ingen möjlighet att hantera situationen. Varken ekonomiskt eller livsmässigt.

Då började jag att tjuva lite kasserade mediciner på jobbet i kommunen och sakta men säkert eskalerade missbruket igen till den dag då jag blev påkommen. Det var tragiskt för enhetschefen hade sagt till HR att jag var den bästa personal hon hade haft. Jag blev i alla fall bra behandlad och fick möjligheten att säga upp mig själv så att det inte skulle finnas något i papprena. Till och med HR-tjejen kramade mig efter mötet fast vi aldrig hade träffats före. Det kändes fint.

Redan 2018 hade jag börjat jobba timmar i en annan kommun i ett närliggande län så jag började jobba lite mer där. Ett arbetslag som jag stortrivdes i och i vilket jag forfarande jobbar. Numera som fast anställd 100 %. Men nu går jag händelserna i förväg.

Det gick nästan ett år utan vare sig alkohol eller droger men så kom den ödesdigra nyårsafton 2019-2020 (vilket i och för sig senare visade sig vara det bästa som kunde hänt även om det inte var bra. Inte alls bra). Frugan hade varit hemma en vecka men åkte till Norge på nyårsaftons morgon. Jag hade vunnit 7 flaskor vin på jobbet och på eftermiddagen tänkte jag att jag skulle ta ett par glas för att det var nyår. Jag skulle också jobba nästa dag. Där tog mitt beroende över igen och jag lyckades kasta i mig fem flaskor eller så fram till midnatt.

Nästa morgon vaknade jag av att telefonen ringde och jag hade försovit mig. Jag kastade mig i bilen och for till jobbet så det var lugnt. Vad som inte var lugnt var att jag blivit så berusad på kvällen att barnen blivit skrämda. Inte för att jag varit elak, för jag är aldrig elak eller argsint på fyllan, utan för att jag var full helt enkelt. Och konstig. Och somnade utan att gå att väcka. Under dagen ringde telefonen igen och det var min hustru som meddelade att min bror fått hämta barnen och att jag skulle ut ur huset. Det som är lite tragikomiskt är det som hände sedan.

Vi hade kvar huset på landet eftersom vi inte lyckats få det sålt, så det hade stått i nästan tio år och förfallit. Inget vatten, ingen el och kallare inuti än den smällkalla vintern utanför. Efter att fått låna en soffa hos en kompis i en vecka så tog jag min tillflykt till huset. Jag köpte en liten gasolkamin, en hopfällbar tolvliters vattendunk, värme- och stearinljus. Sen installerade jag mig i det rum som varit min dotters när vi bodde där, för det rummet var varmast och tätast. Turligt nog hade vi kvar en madrass i huset. Jag trodde nog jag skulle förfrysa men överraskande nog så lyckades jag hålla värmen riktigt bra under nätterna. Kall grillad kyckling och potatissallad är toppenkäk när man bor bohemiskt.

I brist på rinnande vatten fick jag planera toabesöken till jobbet eller gymmet. Duschade gjorde jag också på jobbet eller gymmet. När jag inte jobbade eller gymmade satt jag ofta på stora biblioteket och skrev eller läste samt laddade upp telefonen, datorn och min power-bank.

De flesta skulle nog tänka att, aj, vilken krasch, men jag mådde förvånansvärt bra efter omständigheterna. För första gången på sådär tio år så kände jag mig fri! Det hände också många positiva saker. Jag fick igenom ekonomisk sanering via kronofogden. Jag fick börja behandla min psoriasis med tungt artilleri som ganska snart gjorde den mycket bättre. Jag var också välkommen att börja jobba på larmcentralen igen, nu i Oslo och med Doro som ägare.

Jag planerade att flytta till Norge men barnen ville inte det så jag beslutade att försöka hitta en lägenhet i stan, vilket inte verkade lätt med tanke på ekonomisk sanering och betalningsanmärkningar, men – Tjoff! En av tjejerna jag jobbat och bott ihop med i Norge i början skulle flytta från sin lägenhet och behövde snabbt någon som tog över. När jag sa att jag ville ha den talade vi bara med ägaren till huset och så hade jag en lägenhet.

Än en gång fann jag mig i pendlarsvängen med två till fyra veckor i Norge och två till tre veckor hemma då jag jobbade några timmar i grannlänet ibland. Saker och ting började ordna upp sig. Visst drack jag då och då under ledig tid och när inte barnen var här och för det mesta gick det bra, i den mening att jag inte blev klapp-kanon.

Sen bröt Coronan ut och resorna till Norge blev svårare. I början fick man genomgå tortyren med långa bomullspinnar i halsen och näsgångarna varenda överresa. Kommunen i grannlänet tog heller inte längre in folk som samtidigt jobbade någon annanstans. Jag fick jobba mer i Norge. Eftervart blev det mindre övertidstimmar att tillgå och eftersom jag hyrde min egen hybel i Norge för 7500/månad samt hade lägenhet här hemma så var det inte längre värt att jobba kvar i Norge och när restriktionerna inför Coronan minskade så slutade jag i Norge och började åter att jobba mer i grannlänet.

Nu hade jag också startat med diverse frilansjobb online så jag skrev översättningar, bl a en längre period åt WhatsApp via ett norskt översättningsföretag, skrev artiklar åt ett annat onlineföretag samt gjorde många AI-relaterade språkjobb. Det var mycket dåligt betalt för det mesta men det rullade i alla fall in några extra tusenlappar varje månad.

60+ år (Så du är döden? Jamen slappna av och var som folk vetja!)

En vän till mig med enskild firma som jobbar med allt möjligt hade startat upp transportverksamhet åt en begravningsentreprenörsfirma online och transporterade avlidna från olika bårhus till diverse kyrkor och från kyrkorna till krematorierna. Han erbjöd mig extrajobb så jag hakade på samtidigt som jag jobbade timmar i grannlänet och hade online-jobb.

Det var en lätt makaber men intressant tid. Man fick dra liken från bårhusets stålbrits ner i kistan. Någon gång klä upp kroppen. Försegla och lasta in i den lilla bussen. Vidare till kyrkan och medelst elektrisk handtruck eller manuellt köra in kistorna till ett kylrum i väntan på begravning eller kremering. Vi höll också i en del bisättningar vilket var intressant då det skiljer en hel del mellan olika kulturer hur man ärar, sörjer och begraver de hädangångna. Det var många fina ceremonier och vi behandlade alltid de döda kropparna med respekt.

Men så småningom blev jag erbjuden ett tilltalande vikariat i grannlänet och efter att ha tackat nej till några tidigare vikariat så tog jag detta.

Det var någon gång efter att jag fyllt de förhatliga sextio som jag för första gången ramlade över litteratur om ACE (Adverse Childhood Experience), bl a en uttömmande bok av psykiatrikern, psykoterapeuten och traumaexperten Bessel van der Kolk med titeln “Kroppen håller räkningen”. Plötsligt förstod jag allt om varför mitt liv tett sig som det gjort. Jag fick en förklaring till varför jag alltid lyckas ställa till det för mig.

Tidigare har jag funderat över om jag varit bipolär eller haft andra illvilliga psykiska tillstånd men ingenting har riktigt stämt överens med mina känslor. Nu däremot trillade tioöringen ner. Jag trålade internet och andra böcker om ämnet. Enligt ACEQ (Adverse Childhood Experience Questionnaire) så scorar jag en sexa. En sexa på den skalan innebär sådana risker för både fysiska och psykiska skador att det är ganska fantastiskt att jag ändå sitter här med vettet och köttet relativt i behåll.

Det är så väldigt tragiskt att jag inte fick den här vetskapen för tjugo år sedan eller så (I och för sig är det bara snart 30 år sedan som den stora studien vilken grundlade vetskapen om ACE utfördes, men ändå). Troligen hade då allt sett annorlunda ut idag eftersom jag bara genom vetskapen om tillståndet, de sista åren har kunnat förändra mig massor. Tänk om jag hade fått adekvat traumabehandling? Jag lider av CPTSD (Complex Post-Traumatic Stress Disorder) vilken är en svårare variant av PTSD, på grund av stark ACE i barndomen. Men nu är det för sent. Nu är allt försent. Jag kan bara göra det bästa av situationen och försöka få den slutliga perioden i mitt liv att bli så friktionsfri som möjligt.

Jag känner att jag fortfarande har så mycket att ge och jag måste bara ordna upp lite i mitt liv. Som relationen till min dotter. Om det ens är möjligt längre.

Vad jag inte visste än var att jag hade beroendesjukdomen. Jag kunde ju utan problem låta bli både alkohol och droger längre perioder. Sen att det ofta blev för mycket när jag väl använde igen var väl bara nåt som råkade hända? Inte kan man ha beroendesjukdomen om man inte har ett ständigt sug? Eller hur? FEEEL!!! Jag drack mycket sällan nu och hade i stort slutat ta andra saker. Sista året i min missbrukarkarriär hade jag inte druckit på fyra månader och skulle iväg till Norge på koncert. Jag hade från Norge fått beställning på en hela vodka och hade inhandlat en liter plus fyra starka öl.

Beroendedjävulen knackade på min axel kvällen före och innan läggdags svepte jag de fyra ölen. Nästa morgon kände jag mig inte påverkad utan satte av mot Norge och blir stoppad i en poliskontroll. Jag blåser precis över gränsen. Det blir ingen koncert eftersom körkortet blev taget på plats. Då kommer jag på den lysande idén att jag ska se en inspelad koncert OCH jag ska dricka.

Jag tror jag svepte en liter vodka på en timme eller så och skrämde min dotter genom att somna på toaletten så hon inte fick kontakt med mig. Hon gjorde det enda hon kunde och ringde ambulans. Efter det har jag inte sett eller pratat med min dotter. Hon var 14 då. Jag förbannar mitt dåvarande beteende och ångrar djupt den rädsla jag utsatte henne för. Men jag visste inte.

Det positiva som ändå kom ut av det hela till slut var att jag efter några månader blev kallad till socialen för utredning och gick med på att göra ett så kallat Addis-test. Ja, jag var ju inte beroende så det kunde jag väl göra för att visa dem. Min förvåning var stor när testet visade precis motsatsen. Så jag gick med på att träffa en alkohol- och drogterapeut. Det blev den totala vändningen. Hon fick mig att på djupet förstå hur ett beroende fungerar och att det är en dödlig sjukdom men som man kan tillfriskna från. Jag är inte dum (för det mesta) – Om jag får diabetes så tänker jag på hur jag lever och tar mina mediciner, om jag får cancer så tar jag emot både cellgifter och övriga medikamenter. Självklart tar jag emot all hjälp att sluta med substanser och behandla den sjukdom som beroendet är genom kunskap, möten och avhållsamhet.

Däremot har förhållandet till min son blivit otroligt mycket bättre. Vi har en del gemensamma intressen som vi utövar tillsammans som gymträning och musik. Han är den enda som alltid stått upp för mig oavsett vad (Det är kärlek!) och han betyder så otroligt mycket för mig. Utan honom hade den här processen varit mycket svårare. Jag har förlorat min dotter men inte ens det har fått mig att falla tillbaka. Och jag tänker aldrig svika min älskade son!