”Jag har inget emot att dö, bara inte i morgon, jag har en del jag skall göra först.” – Astrid Lindgren

Det var det hela so far. En yt-skumning av mitt liv. Jag har försökt visa på en röd tråd, eller rättare sagt, flera röda trådar och därför utelämnat mycket annat. Det inkluderat så skulle det bli en biografisk roman och det var inte syftet. Det spar jag till mina barn eventuellt, om jag hinner. Några saker måste jag dock nämna.

Från tonåren och vidare hade jag ett gott förhållande till min mamma och jag älskade henne. Hon gjorde så gott hon kunde och även om det här med känslohantering var svårt så kämpade hon för att att försöka göra det bra för mig och min bror. Mamma dog i tidig ålder (61 år) den 2/3 2004. Hon hann tyvärr inte träffa barnen.

Jag nämner inte min älskade bror så mycket i texten men även om vi tyvärr träffas lite för sällan så finns vi där för varandra. Han har heller aldrig gett upp på mig även om han varit lite trött ibland.

Självklart så hade jag och min ex-fru många fina stunder både före och efter barnens födelse. Och jag har många fina minnen tillsammans med barnen. Sen kan det vara så att det bara är jag som kommer ihåg allt bra och fint som faktiskt hänt. Kanske har tyngden av mitt beroende pressat undan minnena för de som en gång var min familj. Det verkar så. Men jag glömmer inte.

Även om det oftast inte var veckovisa eller ens månadsvisa intag så förstår jag idag den oro som min ex måste ha känt. Skulle telefonen ringa och någon delge henne ett besked att nåt hade hänt och att hon var tvungen att åka hem från Norge? Självklart var hon orolig för barnen och kanske även för mig. Mitt intag var aldrig riktat mot någon av dem men naturligtvis hamnade de i vägen när jag tappade kontrollen. Något som jag inte insåg då. Jag trodde jag kunde bedöva mig litegrann utan att någon skulle märka av det och visst, det gick ibland. Men som den förrädiska företeelse beroendet är så ledde det ju oundvikligen till urspårningar. Överdoseringar som jag inte trodde skulle inträffa igen eftersom ”jag inte var beroende” och ”hade lärt en läxa”. Bullshit! Det enda jag är glad över är att jag aldrig blir aggressiv under påverkan.

Jag har själv aldrig varit orolig för mig själv. Inte ens efter att jag hade överdoserat fentanyl och vaknade upp på sjukhus. Dumt, men jag misstänker att det har med en C-PTSD-inducerad känsla att göra… Att ingen någonsin har brytt sig om mig på riktigt eller någonsin kommer att göra det. Så varför skulle de bry sig, om den pinne jag satt på plötsligt brast? Rent intellektuellt förstår jag att känslan måste vara fel, men det är svårt inte låta sig påverkas av den, speciellt när sinnet är grumlat av substanser. Efter lång tids uppehåll börjar jag nu kunna se ”nyktert” på både känslor och tankar. Och jag är så förtvivlat ledsen för allt som hänt. Men jag säger åter igen… Jag visste inte. Jag hade varken insikten eller kunskapen.

”Complex trauma creates a loss of faith that there is any safety, predictability, or meaning in the world, or any safety in other human beings. It produces a state of mind where there is a perpetual anticipation of danger and a need to stay in control.” – Janina Fisher

Vad gäller de röda trådarna så beskriver de många ACE-drabbades resa;

• ACE – Hela eller delar av barn- och ungdomstiden
• Utvecklande av C-PTSD och mer eller mindre uttalade symtom från C-PTSD-registret. Vissa symtom framträder direkt, andra senare i livet. (Tourettes var bara en personlig bonus och har ingenting med C-PTSD att göra, även om det naturligtvis inte underlättade situationen)
• Symtom som flyktreaktioner, känsloproblem och rädsla leder i många fall till missbruk och senare till beroende.
• Coping – Bilden av en människa som med blodiga fingrar försöker klättra upp för en brant klippvägg men bitvis rasar ner gång efter annan.
• Eventuellt utvecklande av sena fysiska symtom och sjukdomar som kan härledas till ACE.
• Kunskap, insikt, hjälp eller andra friskhetsfrämjande/helande åtgärder kontra okunskap/ovilja, uppgivenhet, hjälplöshet.
• Lindring/tillfriskandeprocess, livsvilja kontra för tidig död, svåra sjukdomar, psykiska skador.

De röda trådarna differentierar och slingrar olika från fall till fall men de finns där. Det måste också framhållas att det finns svårt ACE-drabbade människor som inte tagit märkbar skada och klarar livet galant. Det hör dock inte till vanligheterna.

Även om jag kanske står med ena benet i graven är jag så tacksam över att jag till slut fick insikt och hjälp. Jag hyser hopp om att få uppleva ett fint liv i alla fall de sista åren. Det låter som om jag vore allvarligt sjuk eller planerar något dumt men så är inte fallet. Det är bara min jävla ålder som får mig att misströsta litegrann och lite i hemlighet längta till nästa äventyr.

Jag har fortfarande planer. Till 99% kommer jag börja jobba i Norge igen efter årsskiftet. Jag planerar ett musikprojekt tillsammans med en gammal ungdomsvän/musiker. Vidare har jag planer på att skriva… vad som helst och slutligen medelst fysisk träning av olika slag hålla min gamla skuta över vattenytan ett tag till.

Jag avslutar med en klyschig men viktig och sann mening – Ge aldrig, aldrig upp!

Zig